Själavårdare i Profetens fotspår
Den muslimska andliga vården har en kort historia i Sverige – men utvecklingen går framåt. Idag finns det tretton avlönade stödpersoner med ansvar för att serva muslimer inom svenska sjukvården. Vi har träffat två av dem för att höra mer om vad detta arbete går ut på.
Den andliga vården innebär att se till helheten, menar Alen Delic som är verksam som sjukhusimam i Malmö. Ett sjukhusbesök kan ibland upplevas som skrämmande och opersonligt för patienten: som om man vore en bil på en verkstad. Den andliga vården innebär i grunden att se hela patienten – att må bra i både kropp och själ.
Även Afsaneh Abdollahzadeh, som är verksam som muslimsk sjukhuskoordinator i Stockholm, beskriver vikten av samtalet som stöd till patienter och anhöriga. Sjukhusmiljön befinner vi oss ofta i när livet vänds upp och ner, när en släkting, en vän, eller kanske en själv, blivit sjuk och livetför en stund stannar upp. I detta ofrivilliga avbrott uppstår ofta frågor som: Varför händer detta nu? Hur ska jag klara denna svåra tid? Frågorna kan även beröra svåra områden som man i vardagen inte funderar särskilt ofta på, ämnen som berör livet efter detta eller om man levt ett gott liv. Som anhörig kan frågan uppstå om hur livet ska fortsätta som vanligt efter sjukhusvistelsen. Afsaneh beskriver att den muslimska andliga vården handlar mycket om acceptans inför situationen och att rollen som muslimsk sjukhuskoordinator kräver mycket kunskap om islam för att kunna ge stöd på ett så bra sätt som möjligt.
– Man måste ha kunskap om hur Profeten gav stöd och förhöll sig till sjukdom, och om patienten eller de anhöriga är troende så kan man ge stöd genom att hänvisa till Profetens exempel, vad han skulle ha gjort och rekommenderade i svåra stunder av sjukdom och kris.
Finns det då något som särskiljer muslimsk andlig vård från den andra – kristna,
buddhistiska, judiska – andliga vården som bedrivs i Sverige? Svaren blir både ja och nej.
– Skillnaden handlar om hur vi utgör specifika ritualer och hur sjukdom och död beskrivs i olika religiösa traditioner och böcker, säger Afsaneh. Men att göra sin roll inom den andliga vården muslimsk handlar inte om att göra något annat än vad en person med en annan religion skulle göra. Religion finns för att människor ska må bra och behandla varandra väl.
Alen understryker att rollen som sjukhusimam riktar sig mot alla muslimer oavsett hur troende de är.
– Det finns en vanlig uppfattning att de flesta muslimer är religiösa, vilket inte stämmer. Men
i stunder av prövning, när man till exempel blir inlagd på sjukhus, uppstår ett behov av att prata och samtalen kan då handla om allt mellan himmel och jord. De flesta muslimer tillhör inte någon församling, så att en sjukhusimam finns att vända sig till på plats kan vara en trygg möjlighet att prata med någon som kan visa förståelse och ge stöd.
Alen beskriver hur hans engagemang sträcker sig från att hjälpa anhöriga med att ordna
begravningar till att stödja människor i att komma ur sina missbruk. Men han beskriver att detta bara är en sida av arbetet. En minst lika viktig del handlar om att utbilda vårdpersonalen om islam och muslimer.
– Jag kontaktar ofta vårdavdelningar och erbjuder mig att komma och föreläsa om islam –för attbryta fördomar om vår religion. Jag berättar om kulturskillnader mellan olika muslimska grupper, om vilken roll traditioner spelar. Allt för att ”krockarna” ska ske så sällan som möjligt så att sjukhusvistelserna blir bättre för både personalen och de muslimska patienterna. En bra sjukhusvistelse ligger ju i allas intresse!
I samtalet kommer vi in på var man finner stöd i det dagliga arbetet. Både Alen och Afsaneh
säger att de finner stöd i Koranen och Profetens tradition (sunna). Afsaneh finner även ett stöd i olika muslimska bönböcker och sina erfarenheter som samhällsvägledare och LSS–handläggare. Alen, som har en utbildning i muslimsk andlig vård från England, beskriver att det första han gjorde när han började arbeta inom den svenska sjukvården var att ta del av de erfarenheter som hans kollegor från andra trossamfund hade.
– Jag är oerhört tacksam över det stöd som Sjukhuskyrkan har kunnat ge mig. Det är de som
har mest erfarenhet när det kommer till den här rollen och de blir därför naturliga att söka sig till när man behöver hjälp. De medarbetarträffar vi har med andra muslimska sjukhussjälavårdare har också fungerat som ett viktigt stöd.
Som församlingsimam för den Bosniakiska islamiska föreningen i Malmö har han fler åtaganden utöver sin tjänst på sjukhuset. Erfarenheterna från jobbet som sjukhusimam tror han dock är nyttiga även i engagemanget som församlingsimam.
– Som församlingsimam träffar man bara de praktiserande församlingsmedlemmarna. Då kan man riskera att få uppfattningen att alla muslimer är på ett sätt. Som sjukhusimam får man erfarenhet av möta alla olika typer av muslimer. Att ta droger eller att dricka alkohol är exempelvis förbjudet inom islam, men det finns många muslimer som har problem med detta.
I framtiden tror Alen att den muslimska andliga vården kommer behöva mer utbildning,
tillsyn och kontroll.
– Vår kompetens måste höjas. Förslagsvis med en legitimerande utbildning som bör krävas för den som vill vara verksam inom den muslimska andliga vården, samt löpande kurser och vidareutbildningar. Jag tror även att vi måste bli fler. I Malmö finns flera tusen muslimer och med min halvtidstjänst blir det svårt att hinna med allt arbete.
Afsaneh är mindre säker på hur framtiden kommer se ut men tror att den muslimska andliga vården kommer få mer att göra i takt med att fler människor från muslimska länder etablerar sig i Sverige.
– Den andliga vården kan minska upplevelsen av kaos i livet. Att förhindra att närstående kollapsar om de förlorar någon. Att acceptera livets gång och känna oss trygga i den. Denna trygghet tror jag att vi som är verksamma på sjukhuset kan ge. Livet fortsätter oavsett om man förlorar någon. Men hur man tar sig igenom en sådan upplevelse kan vara avgörande för resten av ens liv.
Text: Philip Vedel Düring (Texten är ursrungligen publicerad i publikationen
Religioner i rörelse 2020, Myndigheten för stöd till trossamfunds årsbok.